Johanna Koljonen litar på sin intuition. Om något känns viktigt att göra följer hon den känslan.
– Jag har sällan en plan, men ett stort förtroende för min hjärna, säger hon.
Vi pratar över Skype och Johanna är i sin lägenhet i Stockholm. Det är morgon och hon ser lite nyvaken ut. Hon berättar hur den där känslan kom över henne för snart ett år sedan när hon låg i tv-soffan och twittrade med en kompis. De diskuterade Julian Assange-fallet och Johanna kom plötsligt ihåg en sexuell situation som hon själv hade varit med om och som inte känts bra.
– Jag twittrade om upplevelsen. Men så kom jag till en punkt när det blev pinsamt att fortsätta.

Men i stället för att sluta frågade hon sig själv varför det kändes pinsamt att berätta vidare.
– Och då kom jag på att det är ju precis där problemet ligger. Det är inte konstigt att det uppstår luddiga situationer om vi inte pratar om hur vi verkligen känner. Så sa jag ”fuck it” till mig själv och fortsatte min berättelse, säger hon.

Gensvaret blev enormt

Johanna twittrade hela sin historia. Hon berättade om hur hon efter en het natt med en äldre kollega vaknade på morgonen av att han var inne i henne. Kvällen innan hade hon krävt att han skulle ha kondom, vilket han gått med på, men nu var hon osäker – var kondomen verkligen på? Av rädsla för att det skulle bli jobbigt om hon avbröt samlaget lät hon det fortsätta. Det visade sig att han hade struntat i kondomen och hela situationen blev obehaglig – och förvirrad. Hade hon verkligen någon rätt att vara arg på honom, hon hade ju visat sig så villig natten innan? Det var först långt senare som hon insåg hur respektlöst han hade betett sig mot henne. 

Gensvaret på Johannas berättelse blev enormt. Många tackade för att hon hade delat med sig av sin historia och när hon frågade om hon borde publicera den i DN fick hon ett rungande twitter-ja som svar. Andra skribenter hakade på och några dagar senare publicerades deras erfarenheter i ett stort antal svenska dagstidningar.
– Det är häftigt att så många medier, som annars konkurrerar med varandra, gick samman och publicerade våra historier nästan samtidigt,
säger Johanna.

Bloggosfären pratade om det, Twitter pratade om det, tanter på bussen pratade om det och för att skapa ett forum där vem som helst kunde dela med sig startade Johanna Koljonen och de andra skribenterna sajten Prataomdet.se. En plattform där den som vill kan sätta ord på sina känslor och tankar kring sexualitet, och få respons. Johanna och de andra skribenterna hade genom att sänka skamtröskeln för vad som är okej att säga fått igång ett nationellt samtal om sexualitet, könsroller, gränsdragningar och respekt, både för sig själv och för andra.
– Jag kände i samma stund som jag berättade min historia på Twitter att det skulle kunna bli en snackis, men då gick allt så snabbt. Det är först nu som det börjar sjunka in hur stort det blev, säger Johanna.

Vann Stora journalistpriset

För initiativet Prata om det vann hon, tillsammans med Sofia Mirjamsdotter, Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare. Hon har även tilldelats RFSU-priset. Något som kändes lite jobbigt.
– Jag ville inte ta emot det. Inte för att jag inte var hedrad, utan för att det kändes så fel att bara jag skulle få det. Vi var ju så många delaktiga, säger hon.

Priset bestod av en summa pengar, inget jättebelopp, men Johanna hoppas att de ska köpa henne tid att producera en, eller kanske två, böcker som framför allt ungdomar ska läsa.
– Jag har länge haft en bokidé som heter Saker som vi tänker på när vi ligger med varandra som handlar om vad som faktiskt rör sig i våra huvuden när vi har sex, både positivt och negativt. Kanske behövs en bok som bara berör de mer negativa bitarna också, vi får se. Än så länge har jag inte haft tid att tag i det, men idéerna börjarna ta form nu.

Nästan ett år har gått sedan Prata om det drog igång. Johanna säger att hon känner sig stolt över det hon och de andra skribenterna åstadkommit, att så viktiga frågor lyfts fram.
– Jag har ju själv förändrats av det här. Jag är mer medveten nu och bättre på att sätta stopp när något känns fel, säger hon.
Men alla berättelser som har kommit in har också gjort henne sorgsen. 
– Kvinnan som skrev att hon ställer sig på alla fyra under sexet för att hennes man inte ska se att hon gråter av smärta, det är så hemskt.

Johanna Koljonen har jobbat som frilansjournalist sedan 1997. Hon säger att hon i princip bara ägnar sig åt sådant som hon är genuint intresserad av, och att frilanslivet passar henne bra.
– Jag är verkligen fysiskt oförmögen att göra något jag tycker är meningslöst. Det går inte, jag går under, säger hon.
En konsekvens av att hon så enträget bara har jobbat med sina intressen är att hon under långa perioder varit utfattig, men sedan ungefär sex år tillbaka går det bättre och nu kommer jobben ofta till henne.
– Jag har nött fram min karriär, varit envis. Nu går det bra, jag jobbar jämt, säger hon. 

Kallar sig själv nörd

Fast just nu är det faktiskt lite lugnare, berättar Johanna. I veckan väntar några möten med delägarna i det egna produktionsbolaget Rundfunk media och en konferens som Studiefrämjandet arrangerar. Hon ska svara på frågor i P1:s program Fråga kulturradion och så ska hon arbeta vidare med boken Främling, en bok om Carola som hon skriver tillsammans med Andreas Ekström. 
– Det är ingen fanbok, snarare en fenomenbeskrivning. Jag är fascinerad av frågor som ”Kan man vara en stor musiker och samtidigt sjunga schlager?” eller ”Vad är egentligen god smak?”

Hon kallar sig själv för en nörd och tycker att det är ett positivt ord, men säger att hon inte är typen som snöar in på ett enda område. Hon är tvärtom intresserad av oändligt mycket saker.
– Om jag går igång på något så gör jag det ofta till vansinnets gräns. Jag bara måste hälla i mig information. Det här gör att jag nästan alltid har femtio flikar öppna i min webbläsare. Internet är förrädiskt för en sådan som jag, säger Johanna.

Förutom sina journalistuppdrag skriver Koljonen också manus till mangaserien Oblivion high, åker då och då på lajv och arrangerar sedan
i höstas nattklubbar i Stockholm på temat tv-serier.
– Utelivet känns ofta som en enda stor tävling om vem som är hippast och snyggast. Jag har aldrig passat in i det där och kände att det skulle vara så himla kul att vara den normala för en gångs skull. Att arrangera en klubb som bara går ut på att ha roligt, där folk klär ut sig och där det är den som satsat mest som är coolast, säger hon.

Att bli utnämnd till årets Uppstickare känns härligt men konstigt, säger Johanna.
– Jag tänker alltid när något sådant här händer att det måste vara ett missförstånd. Jag gör ju inget exceptionellt, går bara till jobbet som alla andra.
Å andra sidan, säger hon, kommer hon ofta med uppslag och lösningar som inte är självklara och hon är bra på att hitta den nivå där man kan gå in i ett problem och göra något åt det.
– Ta Prata om det till exempel – könsmaktsordningen beror på enorma strukturella problem i världen som är väldigt svåra att lösa. Däremot, om jag zoomar in lite så ser jag att jo, om vi lär oss att prata med varandra om sex så har vi ju kommit en bra bit på vägen.

Läs mer:

» Läs mer om Uppstickarna 2011 här

» Se Topplistan med Uppstickarna 2011, plats 1-30
» Se Heta listan med Uppstickarna 2011, plats 31-65

» Se Varma listan med Uppstickarna 2011, plats 66-100